Pockande röster – funderingar om kreativitet

Detta inlägg tillägnas min syster Kerstin, som avled av cancer för precis två år sedan, den 29 maj 2012. Vila i frid.

Kerstin Löthman

Kerstin Löthman | Foto: Sören Blom (bilden är en komposit)

Jag anser mig vara en kreativ människa. Med det menar jag att jag har ett behov av att skapa något, och att jag är någorlunda bra på det också, inom mina områden. Mitt skapande tar sig olika uttryck vid olika perioder; ibland är det fotografering, ibland video, ibland skrivande, ibland att komponera musik. Jag för en ständig dialog i mitt huvud. Ibland är det som ett internt samtal, ibland en monolog. Man kan säga att jag har röster i mitt huvud som pockar på uppmärksamhet, röster som vill ut i världen, eller åtminstone ut ur mitt huvud.

Eftersom jag håller på och skriver en bok följer jag några författarbloggar, av och till. Där har jag sett flera författare skriva att de skriver för att de måste. De måste skriva för att må bra. Det är inte riktigt så för mig, eller kanske snarare är det så fast i ett lite bredare perspektiv; jag måste inte skriva, men jag måste ha egna projekt att pyssla med. Dessa projekt innebär att jag skapar något, men jag har fler områden att skapa inom än bara skrivandet.

Begreppet kreativitet är lite knepigt tycker jag. Jag läser om det på Wikipedia, och tycker att det som står där inte stämmer riktigt med hur jag ser på begreppet. Det är väldigt mycket fokus på nyskapande och originalitet, men om man tittar på ordets ursprung, så är det härlett från latinets creō, ‘att skapa’. Min användning av ordet kreativitet anknyter starkare till ursprunget än den idag gängse användningen; att vara kreativ är för mig att vara skapande, men inte nödvändigtvis nyskapande.

Det är bra att det finns människor som är verkligt nyskapande, men jag tycker inte att man ska ställa det som krav på alla skapande människor för att kunna uppskatta det de skapar. Naturligtvis ska man alltid sträva efter att skapa något personligt, men det är inte säkert att det blir speciellt unikt för det. Men det kan vara bra ändå!

* * * * * * * * * *

Bubbel

Bubbel | Av Kerstin Löthman, December 2011

En annan person som hade pockande röster i sitt huvud var min syster Kerstin Löthman. I hennes fall handlade det om texter och bilder som ville ut. Hon skrev dikter och kortare prosatexter, och målade tavlor.

Tyvärr drabbades Kerstin av bröstcancer vid 39 års ålder. Hon opererades, men det fanns redan metastaser i lungorna, och cancern kom därför tillbaka. Hon avled till slut, på dagen för två år sedan, den 29 maj 2012, 47 år gammal.

In i det sista fortsatte Kerstin att skriva och måla. Jag tror att detta gav henne en fortsatt mening med sitt liv, och för oss som överlevde henne blir detta något som gör att vi kan minnas henne bättre. Jag tycker att det är beundransvärt att hon orkade skriva och måla fast kroppen värkte och orken tröt.

Kerstin la upp en del av sina texter och tavlor på sin hemsida. Hon la även upp sånger hon hade sjungit in och råd till cancersjuka. Hemsidan lever vidare och sköts nu av mig. Jag rekommenderar ett besök, men vill också varna för att en del av texterna är starka och kan vara svåra att läsa för känsliga personer.

* * * * * * * * * *

Kerstin skrev några dikter som handlade om när hon vakade vid vår mammas dödsbädd. En av dessa kallade hon “Pockande röster”. Dikten handlar om när Kerstin sitter vid dödsbädden. Hon hör svalor i närheten som ropar med pockande röster. Kerstin sitter där och väntar på slutet, och till sist tar vår mamma det sista andetaget. Jag tycker att Kerstins dikt är en fin skildring av ett känsligt ämne.

Piano

KlarinettJag har skrivit ett musikstycke för klarinett och piano, en tondikt kan man säga, som är inspirerad av Kerstins dikt “Pockande röster”. Jag kallar även min tondikt för “Pockande röster”, och tycker att den passar bra ihop med Kerstins dikt. Denna dag vill jag hedra Kerstins minne genom att låta er lyssna på musiken.

Musiken finns att lyssna på här nedan. Jag har även lagt upp en sida för musikstycket här. Där finns även noter att ladda ner.

Nedanför musiken finns Kerstins dikt. Till vänster är originalet på svenska, till höger min översättning till engelska. Båda versionerna finns även på Kerstins webbplats: svensk version, engelsk version.

(Jag slog upp ordet tondikt på Wikipedia. Där likställs begreppet med symfonisk dikt, vilket alltså skulle betyda att det måste vara en symfoniorkester som spelar. Detta tycker jag verkar konstigt och inskränkt, och tar mig friheten att säga att mitt musikstycke är en tondikt.)

Så avsett gärna fyra minuter för att lyssna på mitt musikstycke “Pockande röster”, och läs samtidigt Kerstins dikt med samma namn.

Vila i frid Kerstin.

 

Pockande röster – tondikt för klarinett och piano

Svalan

Pockande röster

Svalorna ropar
de ropar på dig
skärande skrin
sipprar in i fönsterglipan
en lätt sommarvind
snuddar den beiga
sjukhusgardinen,
så stel
att inte ett veck får liv.

Det var många
timmar,
sedan din feberheta hand
kramade tillbaka,
men ännu är du här
litegrann.
Jag håller hårt.

Väggklockans tickande
ekar i det kala rummet
med smutsgula väggar,
mäter ut tiden
du har kvar.
Jag kan svära på
att sekunderna stannar upp
varje gång du slutar andas.

Min blick fixeras på din bröstkorg
— där — en minimal hävning —
ett andetag
ger respit
innan det ändas.

Svalorna ropar
de ropar på dig
med pockande röster
“Flyg fritt med oss
under den blå himlen.
Känn dina vingar växa.
Låt luften bära dig
i pilsnabb svalflykt.
Kom, kom, kom!

Svalorna ropar.
De ropar på dig.

Du lyssnar.
Tar avsked.
Och lämnar oss.

Där utanför hukar en hare.
Vakan är över.

Insistent voices

The swallows are calling
they are calling for you

piercing screams
seep into the slightly open window
a light summer breeze
brushes against the beige
hospital curtain
so stiff
that not a crease comes alive.

Many hours
have passed,
since your fever hot hand
squeezed back,
but still you are here
to some degree.
I’m holding tightly.

The ticking of the wall clock
is echoing in the bare room
with yellowy walls,
measuring the time
you have left.
I could swear
that the seconds are stopping to a halt
each time your breathing ceases.

My gaze is fixed on your chest
— there — a minimal heaving —
one breath
provides respite
before it ends.

The swallows are calling
they are calling for you
with insistent voices
“Fly freely with us
under the blue sky.
Feel your wings grow.
Let the air carry you
in a swallow’s flight
fast as an arrow.
Come, come, come!”

The swallows are calling.
They are calling for you.

You are listening.
Saying goodbye.
And leaving us.

Outside, a hare is crouching.
The vigil is over.

Dikt: © Kerstin Löthman 2009
Översättning till engelska: Sören Blom 2014

By Sören Posted in Livet

2 comments on “Pockande röster – funderingar om kreativitet

Kommentera gärna